Här presenteras ett föredrag som Ingmar Persson höll på Humanistdagen i Lund den 19 april 1991. Ingmar Persson är docent i filosofi vid Lunds universitet, och vegetarian sedan länge. Denna artikel har tidigare publicerats i NSMPD:s tidning Djurens Rätt (nr. 4/1991), och återges här med redaktionens tillstånd.
Varje människa är benägen att ställa sig själv och grupper hon tillhör i särställning. Bildligt talat kan man se en människa som omgiven en serie koncentriska barriärer som dämpar den omsorg eller välvilja som strömmar ut från henne mot omvärlden. Inom den snävaste cirkeln finns egoismen: den speciellt starka omsorgen om det egna jaget. Inom nästa sfär ligger nepotismen (omsorgen om släktingar och vänner). Därefter följer provinsialism (omsorg om det lokala fotbollslaget, etc.), nationalism, rasism och sexism, tills vi nått den ytersta gränsen som betecknar - vad jag här skall behandla - "speciesism" eller artpartiskhet. Utanför denna gräns finner vi de icke-mänskliga djur som vi inte har närmare umgänge med ("pets" ligger betydligt närmare mittpunkten); dessa varelser omfattas med minst omsorg.
Mot bakgrund av denna bild är det illustrativt att - som den kände australiensiske moralfilosofen Peter Singer har gjort i boken "The Expanding Circle" - framställa etikens utveckling som en expanderande cirkelrörelse som bryter ner barriär efter barriär av naturlig partiskhet, så att omsorgen kan flöda fritt från centrum till periferi. Moralen kan alltså ses som en kraft som motverkar den beskrivna naturliga centreringen genom att blottlägga grundlösheten i de distinktioner (mellan raser, kön, arter etc.) på vilken den vilar.
Till dags dato har den huvudsakligen (i väst) brutit igenom alla vallar fram till artpartiskhetens. I dag är det allmänt vedertaget - tänk t. ex. på FN:s deklarationer om mänskliga rättigheter - att alla hänsynsinskränkningar från egoism till sexism är moraliskt förkastliga, men det var inte så länge sedan rasism och sexism var comme-il-faut. Slaveriet avskaffades under 1800-talet, och fram till andra världskriget var det i Europa en vittspridd uppfattning att t. ex. afrikaner och asiater var underlägsna raser. Det är också först under det sista seklet som kvinnans emancipation ägt rum; hon som tillskansat sig rösträtt, tillträde till alla högre utbildningsinstitutioner o. s. v.
Men ännu återstår att övervinna artpartiskhetens barriär, ännu är det så att icke-mänskliga djur inte alls, eller i varje fall inte till fullo, anses åtnjuta moralens beskydd. Vi behandlar djur på sätt som vi idag inte skulle drömma om att behandla människor: utsätter dem för plågsamma experiment, föder upp dem till föda under naturvidriga betingelser i s. k. djurfabriker. I det här föredraget vill jag försöka visa att denna artpartiskhet är omoralisk och att den moraliska sfären inkluderar även icke-mänskliga djur.
Denna tanke stöter på många håll på starkt motstånd - precis som för drygt hundra år sedan Darwins teori att människan har utvecklats från djuren. Före Darwin hade människan, åtminstone i västvärlden, smickrat sig med att hon var unik i naturen, att hon ensam var skapad till guds avbild och satt att härska över resten av skapelsen. Idag accepterar upplysta människor utan prut sitt släktskap med icke-mänskliga djur, att det i naturen inte föreligger någon djup klyfta mellan människor och andra djur. Men ännu har många av dem inte dragit ut de fulla etiska konsekvenserna av denna samhörighet. De hyllar fortfarande en etik som har sin rot i en för-Darwinistisk världsbild med dess djupgående särskiljande av människan från övriga djur. Detta motstånd är möjligt eftersom etik inte i lika hög grad som empirisk vetenskap är en fråga om fakta och sanning, utan i stor utsträckning engagerar vilje- och känsloattityder. Men eftersom dessa attityder är baserade på (förmenta) fakta, är även etiska uppfattningar öppna för rationell prövning: de måste t. ex. svara upp till ett krav på konsekvens. Jag skall nu i korthet demonstrera hur en sådan prövning kan ta sig ut.
Om man skall bedöma (den mänskliga) artpartiskhetens berättigande är den centrala frågan följande: är det så att förhållandet att en individ är en människa, är medlem av arten Homo Sapiens, skänker dess liv speciellt värde? För att besvara denna fråga måste det klar läggas vilket kriteriet på arttillhörighet är. Man brukar tala om två slags kriterier, det morfologiska, som används när man gör artbestämningar i fält och enligt vilken artindelningen sker på basis av "utseende", och ett genetiskt, enligt vilket varelser av samma art kännetecknas av att de är så genetiskt lika att de kan avla en fertil avkomma. Det senare kriteriet är mer teoretiskt tillfredsställande, medan det förra är mer "folkligt". Det rimligaste förefaller därför vara att se de morfologiska kännetecknen som vägvisare till de bakomliggande genetiska egenskaperna, så att "människa! kommer att beteckna en varelse som har den genetiska natur som vi här på jorden finner ligga bakom det typiskt mänskliga utseendet.
Ett tankeexperiment kan kasta ljus över huruvida egenskapen att vara människa, i denna betydelse kan utgöra grund för ett speciellt värdefullt liv. Antag att det på en planet i ett annat solsystem fanns en art som innehade en lika högt utvecklad intelligens som vår och som därför levde i en civilisation där konst och vetenskap var lika avancerade som i vår och som också kanske till utseendet liknade oss, men som inte tillhörde den mänskliga arten, d. v. s. som inte var interfertil med vår art. Om vi lyckades etablera kontakt med dessa varelser, vore det då moraliskt tillåtet för oss att handskas mer lättvindigt med deras liv och väl och ve än med vårt eget, kanske jaga och förslava dem?
Enligt artpartiskheten är svaret jakande, men jag tror att de flesta vid närmare närmare eftertanke skulle betrakta denna behandling som en form av diskriminering som är lika oförsvarlig som rasism (för att inte tala om hur indignerade vi skulle bli om dessa utomjordingar behandlade oss som lägre stående varelser på grund av att vi tillhör en annan art än de!). Men i så fall är inte mänsklighet i artbemärkelse något som höjer livsvärdet. För icke-rasister är det naturligt att tänka sig att dessa varelsers liv är av samma värde som vårt, eftersom deras själsförmögenheter är lika högt utvecklade som våra: liksom vi är de utrustade med självmedvetande, rationalitet och språkförmåga. Låt oss kalla varelser av denna karaktär för personer. Människor i artbemärkelse är normalt personer, och kanske inga faktiskt existerande icke-mänskliga varelser är personer (jag vill här inte gå in på frågan om huruvida t. ex. vissa apor och valar är personer) men mitt tankeexperiment visar på åtminstone möjligheten av icke-mänskliga personer. Vad vi har kommit fram till är således, att de som menar att människor åtnjuter en moralisk särställning kanhända egentligen menar att detta privilegium tillkommer personer.
En hake i denna tankegång är att det finns människor som inte är personer: spädbarn, mentalt efterblivna och senildementa. Dessa uppfyller inte kriterierna på personskap, t. ex. språkförmåga. Saknar de därmed också den moraliska (sär)ställningen? Spädbarn kommer att bli personer, och senildementa har varit det, så kanske de därigenom kan tilldelas moraliska privilegier. Den mest problematiska kategorin blir därför de människor som från födseln är så gravt mentalt handikappade att de aldrig kommer att utvecklas till personer. De skulle, enligt personskapskriteriet, komma att sakna den moraliska ställning som är en förutsättning för en vård av dem som skulle kunna kallas "human".
För att undvika denna obehagliga och impopulära följd, kan man skifta ståndpunkt och hävda att det moraliskt avgörande inte är om en varelse besitter de sofistikerade själsförmögemheter som gör den kvalificerad för personskap, utan om den överhuvud taget har medvetande. Innehav av varje grad av medvetande skulle alltså vara tillräckligt för moralisk status. Mentalt efterblivna måste besparas smärta och lidande eftersom de i samma utsträckning som normala reagerar negetivt på dem. De bör om möjligt garanteras välbefinnande och lycka eftersom detta är tillstånd de gillar och söker. Endast individer med medvetande kan förnimma smärta och välbehag och söka respektive sky dessa tillstånd; därför är medvetande en förutsättning för att det skall ha mening att erbjuda en individ moralens protektion.
Men många icke-mänskliga djurarter tillfredsställer säkerligen detta villkor för moralisk ställning: däggdjur, fåglar, reptiler, fiskar etc. äger säkerligen medvetande och reagerar positivt och negativt på välbefinnande och smärta. Slutsatsen blir således att om man vidgar grunden för moralisk ställning från personskap till medvetandeinnehav, hamnar visserligen alla (icke-kroniskt medvetslösa) människor inom det moraliska reservatets gränser, men detsamma gäller för de nämnda djurarterna. Vi har fortfarande inte påträffat någon moraliskt relevant skillnad mellan människor och icke-människor som mentalt sett står på samma nivå. Följaktligen om det är rätt att exempelvis utföra plågsamma experiment på exempelvis apor och hundar, så tycks det också vara rätt att utsätta intelligensmässigt likvärdiga människor för dessa experiment; om det är rätt att bruka kor och svin som föda, så är det också rätt att bruka vissa mentalt retarderade på samma sätt etc. (Observera att jag inte påstår att denna praxis är rätt; som jag tidigare klargjorde är min avsikt bara att göra ett konsekvenstest av etiska ståndpunkter; en "artneutral" moral finns vidare utvecklad i tidigare nämnde Singers "Praktisk Etik".)
Som synes måste den förhärskande moralen radikalt revideras när artpartiskhetens barriär rämnar. d. v. s. när tanken att arttillhörighet utgör grund för moralisk (sär)ställning viker till förmån för idén att moralstatus har sin grund i medvetandeinnehav. Detta innebär, som jag tidigare antydde, en övergång på det etiska planet som korresponderar mot det vetenskapliga "paradigmskiftet" till Darwins evolutionsteori från en för-Darwinistisk världsbild med dess förnekande av släktskapen mellan människan och andra djur.